Det kanske inte är så konstigt att jag biter på naglarna.
Jag är helt slut.
Jag vill bara lägga mig ner och gråta - sådär massor.
Det vore så förbannat befriande.

Vad fan har jag gett mig in på?
Jag är inte stark nog för att klara det här,
jag har inte tillräckligt mycket självkänsla.

Jag pallar inte trycket. Står där med LPskivor under armarna, stammar statistiksiffror, nickar, ler och tänker hela tiden; WHAT THE FUCK GÖR JAG HÄR??
Osså pressen som ringer, mailar, vill ha del av rapporten....jag vill inte vara med i någon lokaltidning, med foto...JAG PALLAR INTE TRYCKET (dessutom har jag en finne på näsan!)

Hit med en treliters dunk vin.
Fyll mig för fan.
För det här är mer än vad jag mäktar med.

På toppen av allt ska man vara en bra mamma, en bra partner, en go kompis - det suger...
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
....hälsningar från en som skriker fast inombords