Snor, hosta och feber och ändå så pigg

Det viktigaste i mitt liv är lilla O.
Vackra Underbara lilla O.
Snoriga, hostiga, febriga lilla O.
Viljestarka, envisa, levnadsglada lilla O.
Pratglada, påhittiga, busiga lilla O.
Du driver mig till vansinne- men gud som jag älskar.
Gosiga unge.

Jag vet att jag har en tendens att förstora saker-
såsom julen.

Jag skulle kunna vara en människa som gillar julen,
har alltid intalat mig att jag är en person som gillar julen,
men sanningen är att jag tycker inte alls om den.
Det skapar så mycket ångest inom mig.
Jag har målat mina barndomsjular i Amerikansk reklamfilmsstil..ni vet sådär Hollywood liknande. Pappan som sätter stjärnan i granen, lyckliga familjen, ho, ho, ho....sen skilde sig mina föräldrar och in kom ångesten.

Så är det, den bara klev in och från och med den dagen så är julen aldrig mer sig lik.
Jag har haft en ambition att försöka skapa mina egna traditioner. Men det går inte.
Jag är inte där än. Jag slits itu - det blir dragkamp varje jul, ja sanningen är att det blir dragkamp fler månader innan jul.
Hos vem ska vi vara, när, hur,vem ska mamma vara hos? Om jag tar mamma, tar du pappa?
Inga paket? Jo, nej, kanske.

Nästa år, flera terapisamtal senare kanske jag lär mig att säga nej. Lär mig att inte bryta ihop.
Vem vet?

Kram!