Det handlar om inställningar säger han.
Om att ändra inställningen och sedan blir allt bra.
Jag blir tyst, förstår inte riktigt vad han menar?
Frågar därför.
Jamen, jag har ju inte lyssnat på dig så nu ska min inställning bli att jag ska lyssna på dig.
Tystnad. Tänka, tänka...försöka förstå saker och ting hur hans perspektiv.
Fråga; Men om jag inte är där, vem ska du då lyssna på?
Svar: Så långt har jag inte tänkt.

Älskade Älskade H.
Du säger att lösningen för dig är inte att du eller vi pratar med någon, att du inte är en sådan person som pratar - men hur ska vi då lösa det?

Att tycka och tänka olika är inte fel. Du ska absolut inte hålla med mig, i rädsla för att såra mig eller bara för att..men jag tror vi behöver hjälp med att lära oss kommunicera.
Jag tror att om vi ska kunna utvecklas tillsammans måste vi också lära oss att prata och lyssna till varandra.

Jag ska prata med någon, jag skulle vilja att vi pratade med någon tillsammans.
Jag skulle så förtvivlat gärna att du pratade med någon själv.
Sanningen är dock, att jag kan bara ta ansvar för mig själv, jag kan vilja något för dig, tro att det skulle vara det allra bästa men jag måste låta dig leva ditt liv, och göra dina val - precis som jag gör mina.

Du lät så varm och ödmjuk på rösten igår, jag hörde att du verkligen verkligen ansträngde dig, jag hörde hur du älskade och att du försökte möta upp utifrån dina förutsättningar. Jag vill att du ska veta att jag ser och hör skillnaden. Men tre dagar ändrar ingenting.
Vi två har en lång väg att gå innan vi kan ta något beslut.

Jag vet att jag genom detta val riskerar att förlora dig. Att vi kommer gå isär, men jag har inget val såsom vi är nu, vill varken du eller jag leva. Eller hur?
Du med känslan av att jag är ständigt missnöjd, jag med känslan av att vara ständigt missnöjd.

Vi är värda mycket mer än så, båda två.

Jag älskar dig, massor. Kommer alltid göra det.
Bara så du vet.
Kram E