Vaknar.
Känner mig tröttare än någonsin,
det har varit en lååånnngg natt
och jag är på så dåligt humör.

Idag vill jag bara dra täcket över huvudet och vara i fred.
H frågade med värme i rösten om jag ville ha frukost på sängen,
Jag vill vara i fred var mitt enda korta svar och så vände jag ryggen till.

Jag hade sett fram emot ikväll, massor och så blir det inget.
Ja, ja jag ska sluta tjata om det men jag tycker verkligen att det är trist.
Jag/vi hade behövt det - jag är trött på att vara här hemma.
Jag hade behövt att bara få vara jag.
Den som jag var innan jag fick O.
Jag kände mig som förr när jag shoppade jeans + topp.
Kändes som om jag skulle ut med mina tjejkompisar, var nästan på väg in på systemet för att köpa en flaska vitt 12 procentigt att förfesta på.
Det var en härlig befriande känsla,
men nu är jag inte 23 år och studerar i Örebro, hänger i kårhuset och dansar så att fötterna värker och avslutar det hela med en gigantisk nachotallrik med smältost...innan man går hem på vingliga ben och slaggar och vaknar med en lätt baksmälla.

Jag är mamma. Lilla O litar på mig. Hon är mitt ansvar. Jeansen + toppen får ligga kvar i påsen, jag har en öppnad flaska vin i kylskåpet som aldrig tar slut, nachotallrik med smältost skulle vara dödstöten på en redan övermogen kropp och som jag aldrig får en chans att dansa bort en helkväll....och ändå stupar jag i säng utan problem och vaknar med något som kan likna ett lätt baksmälla.

Det finns helt enkelt plus och minus med allt. Allt har sin tid så är det, I know, I know..men ikväll hade jag tänkt lura till mig lite egen a la E 30 plus tid.
Men så var det med det.

Surt sa Räven....

Får hoppa in i duschen och skölja bort mitt dåliga humör...kanske går det...jag hoppas.
/E