Idag...

Familjerådgivningen var bra, mycket bra till och med.
Thank God!

För första gången på länge känner jag lite hopp.
Det känns inte enbart kallt och tomt inom mig,
utan det känns som om jag sakta men säkert börjar tina.
Jag kan inte sätta fingret på varför och jag vet inte hur jag känner imorgon men här och nu, känns det lite lite lättare.

En skön känsla.
Jag hoppas verkligen att saker och ting blir bra.
Det kan hur som helst inte bli sämre.

Glad att H försöker, glad att jag försöker.
Vad som än händer, så är vi båda modiga som försöker båda två.
Det är jag faktiskt stolt över.

Kramar