Han gråter.
Det har jag aldrig sett honom göra förut.
Det känns annorlunda, en ny sida av en man jag har känt sedan jag var 11 år.
Det ger mig hopp samtidigt som jag blir, omöjligt, ännu mer splittrad.
Nu gäller det att stå kvar, inte mjukna till - för då stannar den här processen av.

Nu ska jag fortsätta vara hård, när jag i självverket vill hålla om, vill ramla in i hans famn och bara vara - för annars har vi ingen framtid.

Kan inget säga till honom nu - kan inget annat vara än tydlig:
jag vet inte vad jag vill.
Ge mig tid att ta reda på det.

Han gråter, och jag håller om, tillsammans blandas våra tårar.
Fan vad sorgligt allt är.