Det är fredag och jag längtar efter min familj.
H ska ha O över natten.
Jag skulle vilja åka hem, blanda en gin och tonic, börja med middagen och låtsas att allt är som vanligt.

Jag vill att vi ska ha det bra.
Jag saknar H.
Jag vet nu att jag älskar H, det ekar inte tyst och tomt inuti mig.
Men det gör inte saken enklare, snarare gör det bara ondare,
ondare och ondare.
För det handlar ju inte om kärlek.

Sa till en kollega att jag vill hem, frågade vad jag skulle göra.
Fick svaret: Men du är ju socionom, du borde väl veta att en människa inte ändrar sig på en vecka?
Sant.
Tveklöst sant.

Det handlar inte om vad jag vill, hoppas eller känner - går jag tillbaka nu, kommer vi bara börja om från början, ruta ett och here we go again.

Jag har känt mig starkare den här veckan. Gladare på ett sätt. Friare på ett annat. Men jag har också känt mig väldigt ensam när natten kommer....
Jag har ingen att gömma mig bakom, det är bara jag, jag som ska klara av det.
Som att köra till Brommaplan i rusningstrafik: var milt sagt nervös över det, men vet ni:
Jag klarade det!

Jag är en stark kvinna. Ibland kan jag till och med tycka att jag ser helt ok ut.
Känner en tilltro till mig själv som jag förut saknat. En gränslös kärlek.

Wow! Det är en häftig känsla som jag hoppas fler får känna.
Jag har ingen aning om hur allt kommer att sluta, jag är bara den jag är, jag känner som jag känner, och jag säger som det är....varken mer eller mindre.

Det räcker gott och väl.
Kram E