de två senaste dagarna har varit så tunga
blytunga
nattsvarta
ensamma

jag skickade ett sms till H
inget svar

vi pratade igår, bestämde oss för att boka tid hos en manlig familjerådgivare,
ge varandra en ärlig chans
känner mig falsk, för jag vet inte vad jag vill
jag både vill och vill inte

kramade om honom - han kramade inte tillbaka
fick regissera hans hand, be honom hålla om
hemskt nedvärderande - vad fan håller jag på med?

Vad är det jag förväntar mig?

Jag förväntar mig faktiskt att han ska böna och be,
att han ska skicka sms, där han skriver att han saknar mig,
att han gör allt för att få mig tillbaka,
att han gråter, skriker och ber - men han är helt saklig.
Säger att han förstår varför jag gör som jag gör, säger att mycket av det jag säger är befogat.
Att han vill att vi försöker, att han inte vill ge upp - ord, ord, ord - men ingen som helst handling.

Jag är så splittrad. Vill ju att det ska vara vi - ser samtidigt det orimliga i att det ska vara vi...för vem är jag då?

Jag har redan börjat mentalt möblera min lilla två, valt tapeter, och inredningstil. Det är inte klokt men så är det....samtidigt sitter jag och säger och menar det då jag säger det att jag inte vill ge upp...

Hjälp, jag är ju helt knäpp.

Vojne, vojne, vojne...
ensam ung kvinna söker hjälp.