Julångest och barnlängtan

Vem är jag i allt detta?
Vad är min mening, min uppgift, mitt mål?
Vad vill jag?
Hur ser mina tankar ut, är dem ens mina?
Vad känner jag?
......

Jag grät idag på terapin - känner mig grymt identitetslös.
Alla känner apan, apan känner ingen - inte ens sig själv.

Åsikter som haglar, viljor som vill styra, och jag känner att jag inte orkar.
Jag orkar inte vill jag skrika, jag orkar inte, vill inte, kan inte...men jag kan inte skärma mig, allt går in, nitar sig fast och bildar långa negativa tankekedjor i mitt huvud och får magen att värka om möjligt ännu mer.

Försöker sätta gränser, försöker säga nej, försöker få H att ställa sig vid min sida, ta min hand och stå där och stötta mig, försöker men försöker ändå inte riktigt. För jag orkar inte.

Julångesten har kommit som ett gigantiskt jätte paket med posten, vadå ska inte ni fira här? Ska jag få fira julen alldeles alldeles ensam? Om inte ni kommer så blir ju julafton helt förstörd.

Jag orkar inte. Varför kan ni inte förstå?
Jag mår så djävla piss dåligt, och ni är inte min familj. Jag vill bara vara med min familj - är det för mycket begärt? Känner en så enorm ångest, att jag får svårt att andas. Det gör ont.
Hela julen är förstörd, väljer jag att stanna hemma får jag ångest, väljer jag att åka, så får jag ångest.

Ho, ho, ho God Jul-i helvete heller.

Mitt i allt längtar jag efter att bli med barn, helt ologiskt, idiotiskt och arghhhh... Men såsom JAG LÄNGTAR, såsom JAG VILL. Jag vill ha ett barn till. Jag vill veta att jag kan bli med barn igen. Jag vill känna att det inte är något fel på mig. Jag vill - jag vill.

Jag är ledsen, A att jag inte svarat på ditt sms, men jag har svårt att hålla ihop, svårt att sortera, svårt att orka med. Jag tänker på dig, kramar dig via mina ord här istället - jag kommer igen. Snart.

Imorgon är det nog en bättre dag, det måste bli en bättre dag.
Så är det bara.

/E