Faller, faller, faller...

....det är onsdagskväll, tårarna är nära.
Jag känner mig trött, ledsen, förvirrad och ensam.
Jag vill få bort den där kalla känslan i magen,
vill att den försvinner, för den gör så ont.
Jag har ont i magen hela tiden. HELA TIDEN.
Men jag ljuger så bra...som den där sångerskan sjunger.

Men jag kan inte kasta in handduken.
Kan inte stanna kvar i sängen och stirra i taket.
Kan inte bryta ihop, lägga mig på marken och skrika: Jag vill inte, vill inte känna så här.
För jag vet inte vad jag vill.

Försöker samla positiva saker, såsom att jag åt ngt som jag aldrig ätit förut, fick en bit plåt uppsatt på min fritidsgård, gulligt mail från en kompis och jag har pappas bil vilket underlättar mitt liv enormt mycket...

Försöker nå fram till H, märker att han stängt av han med. Stämningen är tryckt.
Vad konstigt det kan bli, en person som jag levt tillsammans med i 7 år, känns nästan som en främling. Jag tror att han känner likadant.

Mitt i allt är lilla O, hon som sa att hon älskar mig idag, mer än en gång.
Underbara O, vad vore mitt liv utan dig?