Konstigt att världen kan vara vacker en sådan här morgon, så tänkte jag när jag åkte och lämna lilla O på dagis.

Allt inom mig känns så annorlunda
men allt runt omkring mig är sig likt.

Jag beteer mig som en idiot på jobbet, svamlar, skrattar högt (för högt), dumma kommentarer -
jag känner att jag är så nära att bryta ihop.

Falla falla falla platt.
Vem tar emot mig när jag faller?

Sover ingenting, mörka ringar under mina ögon, gräver mig djupt ner i jobb, känns tryggt att vara behövd och bekräftad.
Samlar mod men känner mig feg...kan inte någon ta över mitt liv för en dag eller två?
Jag vill inte vara jag just nu. Även om allt känns ofrånkomligt glasklart, jag vill inget hellre än in i min gamla bubbla.

Känner mig misslyckad. Som en svikare.
Håll om mig, håll om mig, håll om mig - någon!

En vän till mig frågade Är du verkligen säker?
Jag svarade Nej, hur fan ska jag kunna vara helt säker?

Ja, hur fan ska man kunna vara HELT SÄKER? Är man det någonsin?
Jag kanske är tillfälligt förvirrad just nu och tar helt okloka beslut.
Men jag vet ju hur mitt hjärta känns och vad min inre röst säger, nu när jag äntligen lyssnar...

Tut, tut...tåget har gått....