ibland blir allting iskallt glasklart.
man kan inte värja sig fastän man inget hellre vill.
skulle så gärna vilja slippa tänka.
dra täcket över huvudet och somna om.
det går inte alltid och då när det inte går - så gör det djävulusiskt ont.

jag klarar inte det här känns det som.
jag klarar det inte...

orkar inte ens prata om det,
känner mig som en sliten följetong med en avdankad huvudrollsinnehavare -
ni vet en sådan där kvinna som har en karl som inte uppskattar henne och som man läser om och som man tänker -men vad fan ta tag i ditt liv, sparka ut karln - det är ju patetiskt.
jag tror till och med att jag ibland tänker: fy fan ta tag i ditt liv - det här sorgligt och du är värd mer.

men det här är ingen sliten följetong - det är mitt liv
och allt blir liksom mer komplicerat.
Karln i boken skulle i sådana fall vara min H,
och H är mannen som jag älskar.
Förstår ni?

Här kickas inga karlar ut i första hand, här vrider man och vänder, diskuterar och ältar, letar lösningar och försöker leva efter dem, kämpar och andas, skrattar och gråter, har bra perioder och mindre bra perioder tills man inte orkar mer.

Just nu orkar jag inte mer...det är den insikten som är iskall och glasklar.
Det är därför jag gråter
och gråter
och gråter

det är därför jag inte tror att jag kommer att klara det

det är därför som det gör så förbannat ont.

/E