Silverfiskar och självkänsla

Varje morgon efter att lilla O och jag läst saga, tar jag en bit papper och går på mosa Silverfiskarjakt. Jag går där och spanar med min lilla pappersbit och mosar dem en efter en.
Jag HATAR silverfiskar. Det kryper i hela min kropp när jag tänker på dem och det vimlar av dem här känns det som.....
Det är ju också ett sätt att börja sin dag på eller hur?

Det börjar kännas bättre på jobbet, fick en alldeles egen glutenfri smörgåstårta av chefen och jag blev alldeles rörd. Mitt rum börjar bli mitt, telefonen är kopplad och folk sticker in huvudet och säger hej...och jag sitter där i ett kreativt virvelvarv av papper, läser, letar fakta på nätet och brainstormar med mig själv. Jag trivs. Jag är glad över att jag fått förmånen att arbeta med det som intresserar mig!

Hämtade lilla O på dagis idag. Kändes bra, hon såg glad ut och hela familjen gick och fika tillsammans efteråt - lite livskvalite i vardagen.

Läser mycket, väcker tankar, känslor och jag får en massa ahaupplevelser och jag börjar ifrågasätta en massa - hur vill jag leva mitt liv? Vad är viktigt för mig?
Det är en spännande, omtumlande och ganska uppslitande process men ut kanske en starkare Eva kommer och det vore ju inte fel.

Har börjat ta mer plats här hemma, ställer mer krav och kräver mer respons - överlåter mer ansvar och inser med sorg att jag har varit mitt egna hinder i månt och mycket. Jag har varit min mamma på pricken, alldeles för utplånande snäll, ställt upp och donat och curlat för H som faktiskt aldrig bett om det men tacksamt tagit emot och levt lite kung. Det ska bli ändring på det. Det kommer bli svårt för man halkar så lätt in i gamla spår, men det kommer att bli bra...och framför allt så kommer det att gå....

Idag känner jag mig stolt över mig själv för att jag vågade öppna mig för en vän och skriva rakt från hjärtat. För att jag vågar utvecklas och vågar be om råd och hjälp.

Det är stort.

Kram E.