Ny på jobbet

Det tar på krafterna att vara ny.
Att vilja passa in - ha någon att äta lunch med.
Att få en roll, bli en del av gemenskapen.
Min dörr står öppen - jag hör hur folk passerar, hur de pratar där ute i korridoren.
Jag hör hur de skrattar, skämtar förtroligt och jag längtar....
Längtar tills jag får vara med i förtroligheten.

Alla är snälla. Leende. Varma och goa.

Men jag känner mig så obekväm. Vet inte riktigt hur jag ska föra mig, är fruktansvärt hård mot mig själv - min inre dialog är förskräcklig! Jag skriker på mig själv tusen och tusen gånger om.
Nu pratar Du för mycket! Hur kan Du tro att dem tycker att Du har något att komma med!! Du duger inte! Du kan ingenting..du är ingenting!

Jag blir alldeles upprörd över mig själv - vilket inte gör det hela bättre.

Jag vet inte varför det är så här - jag brukar kunna möta människor, prata och det brukar kännas bra men nu jag är så osäker, nervös, säger konstiga saker, biter på naglarna i hundratjugo, det är jobbigt!

Jätte jobbigt. Och jag känner mig alldeles liten och förvirrad.
Vill hem till O, och se hennes ögon som lyser av gränslös kärlek.
Vill hem till mamma och vara liten igen, få kli i håret och varm choklad.

Det är svårt att vara vuxen. Svårt att bete sig vuxet.

Jag vet att jag kan.
Jag vet att jag duger.
Jag vet att jag är en stark omtänksam varm människa, som vågar att utvecklas och som kan sätta gränser.

Det kommer att bli bra - det kommer till och med att bli jätte bra!

Jag måste bara ge det lite tid.

Kram E.