Praktikanten

I måndags sa en på jobbet att det är så kul med en praktikant på jobbet - till mig! Hon bad dock om ursäkt på en gång och drog en hyfsad förklaring vad hon menade. Men jag gick hem och kände mig totalt värdelös. Skämdes faktiskt lite.
Men så har jag suttit här hemma, på tåget, på konferansen i Borlänge, på jobbet och tänkt och det stör mig så in i helvete att någon säger så till mig.

Det är inte rättvist. Det har inte funnits utrymme för mig att visa vad jag kan eller inte kan. Jag kastas in i ett arbete där jag inte har något eget rum, ingen egen dator eller telefon och i arbetsuppgifter som jag aldrig tidigare sysslat med.

Okej, jag kan inte rabbla lagar som flytande vatten, och jag är inte någon expert på de arbetsuppgifter jag nu har fått, och jag vet att mitt språk är allt annat än akademiskt...men jag kan lära mig.

Jag kan massor av saker, jag har också livserfarenhet och utbildning. Jag vill och vågar pröva nya saker och utvecklas. Jag vågar göra misstag, be om hjälp och visa mina brister. Jag är vänlig mot min medmänniskor. Och jag strävar alltid efter att göra mitt bästa. Det fan inte en dålig meritlista.

Det jag måste bli bättre på är att sätta gränser, och att inte vara så snäll mot allt och alla jämt dvs - inte låta folk tilltala och behandla mig på ett visst sätt.
Det ska jag öva och öva och öva på.

Kram E.