Nä, det står aldrig still....

Läste precis en väns blog. Blev lite full i skratt, för det hon skrev satt jag precis och funderade över det vill säga om livet och om relationer.
Det står aldrig still, E! Så sant, så sant.

Ibland gungar det som bara fan och ibland luras man till att tro att allt står helt still - fastän det aldrig gör det. Jag vill att saker ska hända, helst redan igår, jag blir vansinnig när andra människor inte lever i min takt och kanske är det därför det blir så svårt för mig ibland att leva tillsammans med någon.

Jag tycker att det är sååå svårt. Jag är allt annat än okomplicerad - jag är KOMPLICERAD.

Jag kan ibland känna mig som hundra år istället för 31. Jag får panik då jag inser att H och jag lever som ett gammalt par, den ena framför tvn, den andra framför datorn, bägge två pratar i varsin mobil då vi åker bil, tystnaden som kan uppstå och paniken: Har vi inget att säga varandra? Det är så mycket vardag i vårt förhållande nu.

Saknar romantiken. Saknar orken för romantiken. Saknar spontana pussar i nacken, att dela en flaska vin och bara mysa. Saknar oss.

Det är för MYCKET nu. Men mitt i alltihop, elände som glädje, nytt jobb, halsdiskbråck, inskolning, nya rutiner, tidspress, beroende av barnvakt, så känner jag att jag älskar den där skäggiga soffliggande mannen. Och om vi överlever allt detta och hittar orken, tiden, orden och lusten för varandra igen så vet jag att det kommer att bli bra.

Och jag vet att vi inte är ensamma om att ha det så här, frågan är inte när svackorna kommer utan vad man gör åt dem när de kommer....eller hur?

/E.