Till Lilla O

Vill bara hålla om din lilla kropp tills stormen stillnat men du tillåter mig inte.
Du kan inte heller ta dig ur- utan låter stormen riva.
Du skriker, gråter, kastar saker och slåss och hela tiden upprepar du samma sak.
Älsklings unge min, jag vet inte vad jag ska göra?
Jag ignorerar genom att låta dig hållas men det blir bara värre.
Jag försöker hålla om- det blir bara värre.
Jag sitter bredvid och det blir bara värre.
Jag blir orolig, rädd och jag känner mig vansinnigt maktlös...tankar som är det här verkligen normalt? Kunde jag gjort annorlunda? Borde jag gjort si eller så? Vad ska jag göra nu?
Lillebror på armen, han blir orolig han med och du bara skriker som besatt.
Utlösningsfaktorn denna gång var att du ville sova över hos mormor, men att du inte fick - sen ville du vara utomhus utan skor och mössa - vilket du inte fick...

Det gör så ont i hela mig att se dig så upprörd, så arg att du inte ens kan kontrollera dig själv.
Jag vill ju hjälpa men ingenting tycks fungera.
Tillslut vilket känns som en evighet lugnar du dig, du vill komma upp i famnen, men nu gråter lillebror också- jag lägger ner lillebror, tar upp dig vi kramas..
Du är varm och jag stryker dig över håret.
Lillebror gråter i vagnen.
Jag känner mig stressad, kluven men jag vet att det är du som är i störst behov - han får skrika.

Jag räcker inte till. Vill själv bara gråta men biter ihop.
Du låter dig lugnas, lillebror somnar och medan jag lagar mat somnar du med.
Den enda som inte får vila är jag.

På kvällen när jag och din pappa pratar om det, säger han att det kanske är för att han och jag har bråkat en del på sista tiden. Och visst har det säkert en del i det hela -absolut.
(Ännu mer dåligt samvete i min mage. SKULD.) Och självklart är det en reaktion på att tre har blivit fyra....Kloka människor säger att det är helt normalt, att det går över och att det är nyttigt för dig att inte alltid vara i centrum och javisst är det säkert så...men det är tufft, så himla tufft för både dig och mig.

Jag vill bara att du ska veta att jag verkligen verkligen gör mitt bästa. Jag försöker verkligen men vissa dagar är lite svårare än andra. Men jag försöker verkligen göra saker med dig på tu man hand, som igår kväll då vi badade bastu tillsammans, våra godnattstunder och morgonmys..

Vi vänjer oss snart med allt det här - med lillebror och så, och förhoppningsvis kommer stormarna mer sällan. Eller så lär vi oss hur vi ska hantera dem. Du ska bara veta att du är inte ensam när de kommer, jag finns här- bredvid med en utsträckt hand redo att ta emot dig när du är redo...

Älskar dig, sådär enormt mycket.
Puss från mamma