Jag blir avbruten hela tiden. Det är irriterande och gör mig på dåligt humör.
Det känns liksom om någon hela tiden flåsar mig i nacken, och det leder till att jag aldrig får någon mental avkoppling - allt blir lite små jobbigt. Jag kan ha bloggat i huvudet en hel dag- jag har en massa intressanta diskussioner i mitt huvud och även med personer som jag tycker om i det verkliga livet (inga Mållgan här inte), som jag skulle vilja skriva och reflektera kring- men när? När ska jag hitta tid till det?

Jag är overkligt trött nu förtiden, skör och labil. Jag försöker att bara vara - men det går inte så bra...i fredags bröt stormen lös, hårda ord och tårar- jag tog W och åkte hem till mamma. Satt där hos henne och lät tårarna rinna - pratade inte så mycket utan bara var. H ringde satt i bilen utanför med rosor och choklad- bad mig komma hem igen. Åkte hem och vi fortsatte en relativt meningslös diskussion. Jag behöver inte ord just nu- bara handling.
Jag behöver någon som går upp på morgonen, kommer hem i tid så enkelt är det.

Igår åt vi middag hos två helt underbara människor. Det var helt kravlöst, bara vara, härliga diskussioner om allt från led belysning till resor, inredning, preventivmedel, föräldrarelationer, sexleksaker, mat - vardagsbekymmer osv. Jag trivdes, kände mig hemma.
Kanske är det också för att H slappnar av, är sig själv och hakar på i diskussionerna - han visar den sidan som jag blev kär i, när vi är i deras sällskap. Han är med. Det gillar jag.

Idag ska vi på kalas, jag och barnen - jag ska be H att dammsuga huset medan jag är borta.
Jag vet att jag måste bli bättre på att ta plats i min och Hs relation- inte vara så mjäkig utan stå fast även om han blir sur. Som det är nu komprimissar jag ofta bort mig själv. Det ogillar jag skarpt. Men det är svårt...skit svårt min mamma är ju långt ifrån en förebild när det gäller det.
Och det smärtar mig enormt när jag inser att jag ofta går i hennes fotspår fastän jag inte vill.
Jag tycker att det är svårt att ta plats, svårt att sätta krav, men svårast är det ju att stå fast vid det jag sagt. Men jag ska öva och jag ska bli bättre på det. Jag måste bli det- herregud, jag har ju ett ansvar för lilla O och lillebror- vilken bild vill jag förmedla till dem?

Jag är faktiskt förbannat mycket mer än en Ja amen människa. Så det så.