Saknar någon att luta mig mot,
någon som kan stryka bort tårarna från mina kinder och säga; att du ska se att allt ordnar sig.
Det känns så tufft nu.
Svårt att andas och komma till ro.
Tystnaden ekar mellan väggarna - outtalad ord som sveper runt.
Jag förstår inte varför ska det vara så svårt - vi når inte fram, famlar i blindo.
Ena dagen känns allt så bra, tryggt och ombonat- den andra kallt och ensamt -
Du fanns inte där för mig.

När orden väl kommer, formar den meningar som gör allt mycket mycket svårare.
Vi får ett alldeles egna helvetesgap här hemma. Och ingen är beredd att hoppa över till den andra. Vi står där på varsin sida och orkar inte ens titta på varandra.

Ibland är tystnaden bättre, ibland vill man inte veta vad den andra tänker - ibland vill man bara gråta och gråta och gråta - ibland undrar man om det är början till slutet- ibland vill man bara ge upp.

Det så lätt att måla allt i svart, det ligger i min natur- tyvärr.
Men vissa saker får man inte säga eller göra, vissa saker river ner i stället för att bygga upp.
Så är det bara.