Nu känner jag igen dig igen, säger han.
Jag svarar inte, vet att jag skulle skrika ut orden om jag öppnade munnen.
Känner igen? frågar jag efter en liten stund då jag andats lite sat nam (fastän jag vet vad han skall säga)
Ja, du har mens....

Och med ens bryter stormen ut?
Djävla karl!

Att han inte har lyssnat på mig på flera dagar, att han lägger ner mer energi på en herrmiddag än på vår lilla familj, att han borrat upp två gigantiska fula högtalar för att han ska spela rockband med sina killkompisar i vårt vardagsrum utan att fråga mig eller ens bry sig om min åsikt, att han har jobbat över varje dag veckan som har varit..det har alltså ingen ingen som helst betydelse..utan förklaringen till mitt dåliga humör är att jag har mens.

Vad enkelt. Dumma dumma karl. Ibland känns det så avlägset till varför jag ens blev kär i honom? Då försvinner hans braiga sidor, osv. Och allt det dumma bara tar över- helt.
Shit alltså. För visst är det så att han har en mängd bra sidor, härliga, underbara roliga men ...suck suck suck.

Som du sa A, det handlar om att överleva.
Ö.V.E.R.L.E.V.A