För mer än ett år sedan dog Frida.
Född 1975, en gammal klasskamrat till mig.
Jag skrev om det då, eftersom det upptog mina tankar och jag skriver om det nu, eftersom det upptar mina tankar.
För jag tänker på henne då och då, inte för att jag kände henne (vi hälsade inte ens sist vi sågs) men för att det får mig att stanna upp och värdera det liv jag lever.
Om jag slutade att existera, om min tid här på jorden bara tog slut - skulle mina barn aldrig få lära känna mig- jag skulle bli en skugga eller förhoppningsvis en ängel såsom Pippis mamma- men de skulle inte veta vem jag var. Det skrämmer mig. Gör mig lite mer vaken och benägen att stanna upp i nuet. Kramas lite mer.

För när allt känns skört och jag målar i svart - då jag packar mina väskor mentalt och benen bara vill ge sig av- då glömmer jag allt som faktiskt är bra.

Jag glömmer att jag älskar.
Jag glömmer att jag är älskad.

Jag glömmer faktiskt det mesta.

Men jag är inte ensam, middagen med mina vänner fick mig att inse det, underbara, härliga mitt i livet kvinnor, alla med sina egna historier, relationer och drömmar.
Mina spöken ser ut på ett sätt, deras på ett annat.
Det är så livet är, helt enkelt - med och motgångar.

Jag hoppas verkligen att jag får leva länge, att jag får vara med, haka på, se barnen ta studenten, bli mormor/farmor, resa med H och käka fler middagar med härliga kompisar.
Jag hoppas verkligen verkligen det.
För fastän det kan vara himla svårt att leva, så är det ju också himla fantastiskt.

Tycker jag.