Handen som slår igen dörren med en smäll.
Foten som pressar ner gaspedalen.
Lungorna som fylls med kall luft.
Tårarna som sakta börjar rinna.
Det är min hand, min fot , mina lungor, mina tårar och det är jag som styr bilen till en avskild plats, stänger av motorn och hör mig själv skrika:
Fan, fan, fan!
Det är jag som gråter så att snoret rinner.

Igår var det en av de absolut jobbigaste dagarna i hela mitt liv.

Idag känner jag mig tom, bräcklig och lite uppgiven.
Det känns som något gick sönder inuti mig igår.

Gårdagen:
Dagen börjar med att H inte går upp. Hans väckarklocka ringer om och om igen, var tionde minut men han stänger bara av och somnar om. Jag masar mig upp, gör ordning mig själv och barnen, lagom till att vi ska åka till dagis, kliver H upp och säger att han kan skjutsa O- men då är jag redan påklädd och sådär lagom glad.

I bilen får O spelet, jag har glömt att ta bort snön på hennes bilruta så hon kan inte se ut, hon vill att jag stannar bilen eller åker hem och tar bort snön - jag säger nej, hon blir galen- slår sin Dora docka om och om igen i bilrutan. Jag försöker bevara lugnet. Medan O bara vrålar där bak: Jag vill inte till dagis, jag vill inte till dagis. Väl framme vid dagis, sliter O av mig mina glasögon, river mig i ansiktet, och är skogstokig när jag försöker få ut henne ur bilen.
Ut kommer hon, och med henne under ena armen, Wilmer i den andra försöker jag ta mig in till dagis- O sparkar av sina skor och vrider sig loss- ligger i snön med sina strumpor och nya tights och klänning och skriker- Jag fortsätter bara gå, låter henne ligga där, plockar dock upp hennes skor...
Hon springer efter i strumpläster och vrålar som besatt, slår efter mig - vi kliver in på dagis - hon ligger mellan två dörrar och bara skriker..fröknarna kommer ut och bara gapar, dagisbarnen bara stirrar...hon är helt vansinnig, lugnar sig inte. Jag vill bara gråta, ena ögat bara rinner för O råkade peta rakt in i ögat- det gör ont och jag är så himla ledsen.
En fröken försöker hjälpa mig, efter en stund som känns som en evighet - lugnar hon sig, går in och jag ska ge mig av till stan för terapi.

Är skakad efteråt, minns knappt att jag tar mig in till stan, gråter på terapin, åker hem. Hinner med en snabb lunch, innan jag hämtar O på dagis för vi ska till doktorn. Det går bra hos doktorn, O får klistermärke och en glass för att hon var så duktig. Det känns lite lättare.
Jag gör ngr ärenden i Centrum medan O och W är hos morfar. När jag kommer dit bryter stormen ut igen, O vill ha godis- jag säger nej och sedan är det igång igen. Hon slåss, bits, hänger och sliter i mina kläder och jag försöker göra så gott jag kan, min pappa och hans fru står och stirrar, de frågar om de kan hjälpa mig, de försöker få kontakt med O men hon lugnar sig inte - ingenting hjälper......förutom att vänta ut henne.
Ringer H ber honom komma hem, jag orkar inte. Han kommer. Lagom till att H kommer har hon lugnat sig. Vi åker hem, jag gråter en skvätt i bilen, torkar tårarna och går in- säger till H att jag har haft en super jobbig dag, att jag behöver hjälp, avlastning, ber honom ta barnen så att jag kan få laga mat i fred.
Börjar laga mat, O sitter och ser på en film tre meter ifrån, H går runt med en missnöjd W och beklagar sig konstant - det känns som om jag ska gå i bitar, ber H hålla tyst- säger att det är ingen avlastning om han bara går bredvid och beklagar sig. Vi äter. Efter maten vill W amma, jag ber H ta köket medan jag ammar - Du kan ta W säger H, men jag tänker inte ta köket. Det är du som har valt att laga så avancerad mat, så då får du städa efter dig- jag tänker göra annat.

Det var som om han slängde in en handgranat. Det blev alldeles tomt i huvudet. Jag städade köket i raseri, när jag var klar, klädde jag på mig och drömde igen dörren hårt- ville att hela huset skulle skaka, att de skulle förstå att jag inte orkar mer.

Jag grät där nere vid viggbyholmsbåthamn, grät och skrek - för att sedan åka hem till barnen.
Lillebror måste ju få mat. H hade åkt och handlat mjölkersättning och nappflaska.
Han försöker prata med mig om ditten och datten, men jag har ingenting att säga honom - absolut ingenting. Det kvittar vad han tycker eller tänker eller gör just nu- det gör ingen skillnad. Jag klarar mig själv.

Nu är O sjuk, hon fick feber på kvällen och ..ja vad ska jag säga?

Fan?