Telefonen ringer.
Jag svarar.
Det är svärmor, hon gråter - Hur kan du? snyftar hon.
Jag blir alldeles ställd. Vadan detta?
Hur kan du, fortsätter hon, hur kan du tillåta honom se ut sådär? Han ser ju inte klok ut.
Det handlar om H, om att han har skägg och man skulle kunna skratta åt det men hon är helt förstörd - gränsen till hysterisk.
Har du ingen som helst makt över honom, säger hon, hur kan du tillåta detta? Du kanske till och med tycker att det är snyggt? Han kan få sparken fortsätter hon..
Jag försöker lugna, försöker förklara att H är en vuxen man som själv bestämmer men att visst; jag tycker att han ser helt ok ut i skägg, han klär faktiskt i det men han måste lära sig att ansa det lite så att det ser fräscht ut..(det kanske inte var speciellt lugnande sagt men ärligt).
Hon lyssnar dock inte, kan inte, är helt uppfylld av bilden av sin 33 åriga son med skägg - det är en katastrof, värre än allt annat som pågår i världen.
Han kan inte må bra säger hon, han måste vara olycklig.

Du förstår, säger H när jag berättar för honom, vilken liten värld hon lever i...att du ens lyssnar på henne. Men det gnager lite i mig i alla fall - tänk om H är olycklig?
Jag menar han har ju alltid rakat sig, haft linser och numera har han skägg och glasögon - med motiveringen Jag orkar inte. Förvisso är han snygg hur som haver, ja jag tycker det! Jag tycker att H ser bra ut, har alltid gjort det, älskar hans klarblåa lite sorgsliga ögon och skrattgropar, ärret på läppen....men tänk om han är olycklig på grund av mig?
*Suck* - ja*suck* sa H med när jag frågade honom...att Du ens lyssnar på henne upprepade han och fortsatte montera handtag på kökskåpen.

En liten värld - ja hon lever i en liten värld och i hennes värld har det tydligen släppts en atombomb, förstå vad hemskt?

Själv går jag runt och kastar handgranater på min omgivning, en del är atrapper medan andra är äkta vara, det är absolut inget jag är stolt över men det är så det är. Varken mer eller mindre.

Vi jobbar med det - jag och min terapeut, jobbar med ångesten som kan börja riva i mig som en klåda, försöker identiferar och förstå- vad utlöser, vad händer i mig, hur blir det och hur kan jag undvika? Jag kan få fruktansvärda ångestattacker av att behöva ta egna beslut eller att komma iväg när vi ska åka någonstans -vägen till att alla sitter i bilen känns enormt låååång och jag går igång....något så sjukt- blir en hemsk människa. Det är som om det kastar sig över mig och tar över totalt. Jag blir elak, gråtfärdig och då behöver jag hjälp.
Jag vet inte om min omgivning vet om det, hur jag ibland kämpar med vad som kan tyckas skitsaker, hur jag bara uppfylls av svart svart svart och får svårt att andas...det börjar till exempel en timme innan..som idag inför barnrytmiken- jag har redan börjat gå igenom varje moment för att komma ut till bilen smidigast möjligast och förhoppningsvis utan att jag väser en massa elaka ord. Jag vet inte varför jag blir sådan? Varför en sådan skitgrej som att åka i väg någonstans får mig att gå i gång något så fruktansvärt....
Kanske är det tröttheten, min egna separtionsångest, i kombination av att inte räcka till, aldrig vara ensam och en trotsig treåring som inte vill klä på sig ?
Kanske är det helt normalt att man flipprar ut - vid sådana tillfällen?
Kanske ska man inte göra det större än vad det är?
Eller?

Nåväl, H gick till jobbet med skägg och vi kommer ju att lämna huset och gå till bilen förr eller senare, och ju mer jag är medveten om att det är ett hinder för mig, ja då kan jag ju jobba med det. Världen har ju inte direkt gått under- så även jag har ju gjort framsteg.

Kram!