Nyss bad H mig att dricka te med honom- det slutade med att jag nu sitter här och känner mig sur. Mitt glada morgonhumör och fixa och dona lust är som totalt borta och jag vet faktiskt inte riktigt varför eller jo,...

...Vi började diskutera inredningen här hemma och hamnade osökt på ämnet vad vi bör prioritera i framtiden...och på en gång förvandlades han till en gammal surig gubbe utan smak i mina ögon. Han tycker att jag har för mycket prylar, han skulle vilja ha ett hem med mindre saker och utan mattor...Han tycker att jag lägger pengar på fel saker...och så var det igång - intui mig så att säga. Jag är sur. Känner mig kritiserad och vill be honom dra något gammalt över sig.
Och samtidigt, det är ju hans hem också, han har ju rätt att tycka som han vill - så är det ju men ändå - bläää....

Det är svårt att mötas ibland, jag har i allafall väldigt svårt att möta H. Jag blir ofta stött av vad han säger och på sista tiden har jag börjat granska honom i sömmarna och tyvärr har jag börjat kritisera honom ganska hårt. Jag vet att det är fel- jag menar han har ju alltid varit som han är, men nu är det som om det inte räcker till eller passar in i mitt liv.
Visst han är fortfarande jätte fin i mina ögon, jag gillar att se på honom och han har tusen bra egenskaper men så har han mindre charmiga sidor och det är dessa sidor som jag väljer att fokusera på. Varför? Och hur rolig blir jag att leva med?
Inte rolig alls. Jag vet det. Men det är som om jag inte orkar bry mig. Som om jag är feed up av någon konstig anledning. Feed up på vad? Jag menar egentligen har jag ju ett helt underbart liv, en man som älskar mig, två friska barn, bra nätverk, lojala vänner, ett hus, bil, ett bra jobb osv. och ändå pyr jag och ändå är jag aldrig riktigt nöjd.

Det är jobbigt. Skitjobbigt- att inse att jag många gånger kan längta bort från allt det här.
Dagdrömma om ett annat liv, nej andra liv...om jag bodde där, eller om jag reste dit...
Jag vet att jag inte är ensam om det här, ensam om att längta bort och det är väl egentligen inte så farligt heller. Jag menar jag stannar ju kvar, jag ger ju inte upp och för det mesta är det ju inte ens en kamp, det bara rullar på och kan vara lite små trist men det är bra och jag mår bra.
Ja, jag vet inte ens varför jag skriver det här..men skriver det gör jag, fingrarna löper över tangentbordet och ut kommer orden.

Så här är mitt liv just nu- det är bara att konstatera - så här ser det ut idag och morgon är en annan dag.