Så var det dags igen, H har hamnat i sitt så kallade "koma" tillstånd. Det vill säga, han lägger sig sent, går upp sent, orkar inte med någonting och ser ut som en ledsen hund.
Och som vanligt börjar det pyr i mig, så där små puttra och jag vet att jag kommer att koka över, jag vet det...men jag försöker att inte göra det.

Han säger att han vill träna - men tränar inte
Han säger att han vill äta nyttigt-men äter inte nyttigt
Han säger att han ska gå och lägga sig tidigt- lägger sig sent
Han säger att han ska gå upp tidigt - han går inte upp alls - om jag inte tvingar honom.

Och när jag ifrågasätter får jag svaret: Jag är koma och så tittar han på mig med ledsna ögon och sedan är diskussionen slut. Punkt slut som Lilla O brukar säga.

Dålig tajming. Inte alls läge för koma a la H. Jag är liksom inte så piggelin själv, jag menar herregud jag har för fan fött barn för två månader sedan, har inte sovit en hel natt på evigheter, har häcken full med barn och vardagssysslor - jag är liksom tacksam om jag får skita i fred....ja, jag vet att ni vet....
Satan i gatan -vad jag är trött på det här jämförandet om vem som mår sämst, sovit minst..jag menar om han mår dåligt, så har han ju rätt att må dåligt- och vice versa. Det är bara det att min toleransnivå är mycket mycket låg.

Nåväl, jag skulle ju fokusera på det positiva, tänka positivt och så....(det går trögt) men okej...på plus sidan är att lillebror är så himla söt och go, så att man glömmer att man går och bär på honom och att lilla O nyss sa att hon tycker MYCKET om mig. Att det finns snabbmat, jag har goa vänner och en underbar mamma. Osså kanske jag ska pussa lite på H så att han känner sig älskad. Det är viktigt eller hur?

Nu vaknar lillebror..dags för att bära igen...(kan man kalla det träning? Snälla säg ja!)
Over and out