Vill ni se en dålig mamma - se på mig!

Ångesten är stor.
Stor för att jag brister, höjer rösten och snäser.
Jag är inte den mamman som jag vill vara just nu.
Jag orkar helt enkelt inte...och en trotsig 2,5 åring gör inte saker och ting enklare.
Men såsom jag skäms - när bägaren rinner över.
Skäms sådär skit mycket.

Några ungdomar "skoj"slogs utanför pressbyrån, brydde sig inte ett dugg om att det fanns barnfamiljer och andra människor där - jag kunde inte hålla käften sa till dem, och vet ni?
De käftade tillbaka - otrevlig, ohyfsade och började tjafsa om att jag kört på dem med vagnen (att de ramlade framför min vagn...hörde tydligen inte till saken) och de fick mig omöjligt på ännu sämre humör. Och alla andra vuxna som bara passerar och låtsas som ingenting - ger jag inte heller mycket för!!

Lilla O gallskrek hela vägen hem i bilen, tills hon somna, hon ville inte vara fastspänd, och jag ville bara brista i gråt. Bar in henne, bytte blöja, satte mig framför tvn, hällde upp ett glas röd vin...och bara dum glodde.

H ringde när jag var i centrum. Han ska på fondueafton på jobbet, har åkt bräda hela dagen, och jag bad att få lägga på....jag orkade inte höra att han hade det bra...(förlåt men jag orkade inte- och jag vill inte vara så missunnsam.. men ja, ni kanske förstår eller?)

Usch, helt enkelt. Usch - usch...vissa dagar ska man inte kliva upp helt enkelt.

Puss och kram e