Jag kan inte släppa tanken, att om jag försvann nu skulle lilla O med stor sannolikhet inte komma ihåg mig.
Hon skulle se fotografier, halvtaskiga videofilmer då jag vägde ++, kanske skulle hon studera mitt ansikte noga, mina rörelser, lyssna på min röst - men hon skulle aldrig få lära känna mig.
Och jag skulle aldrig få lära känna henne.

Det är så otäckt, vansinnigt skrämmande för mig att jag liksom inte kan släppa det, jag ältar det om och om igen, samtidigt är det skit bra att dessa tankar passerar mitt huvud, att de skakar om mig - och får mig att inse hur värdefullt allt är.
Hur viktigt det lilla är.

Imorse när vi skulle gå upp, viskade lilla O..nej, mamma, vill ha täcket, du och jag gosa en liten stund, snälla? Vi låg kvar, jag luktade på hennes hår, kramade om hennes lilla kropp osså låg vi och små pratade i mörkret, om pippi, emils häst lukas, om dagis, om mormor, om pappa som flyger till Tyskland, om maja och kusinerna, om tjuvarna och spöken...om nyponsoppa och knäckebröd, om pojken (lilla Os docka) ...osv...
Vi gosade bra länge imorse, och jag kom sent till jobbet men vad gör väl det?

Det är ju relationerna till andra som är livet. Åtminstone för mig. De är de som gör livet värt att leva.

Imorgon ska här gosas, sedan ska jag föreläsa, förebereda en lektion, och en massa andra saker och sedan ska jag ut med jobbet..livet går vidare...men jag är glad att jag fått mig flera tankeställare - man behöver det ibland!

Kram e