För 24 timmar sedan ramlade lilla O baklänges från sin nya säng och slog i bakhuvudet.
Som hon skrek.
Jag höll om henne, tröstade, kramade, gosade och hon lugnade ner sig.
Tänkte inte så mycket på det sådär direkt efteråt eftersom O är en vild liten tjej.
Men vid sagoläsningen - började hon kräkas - efter det ville hon bara dra täcket över huvudet och somna. Lät henne somna men ringde samtidigt till sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att åka in direkt.

Det var skakigt att köra bil ensam i mörkret med lilla O där bak. Men det gick bra, vi fick komma in ganska snabbt, hon kräktes igen, de undersökte henne och vi fick vara kvar två timmar för observation - men så piggna hon till, sjöng blinka lilla stjärna, pratade i ett och var underbart nog bara SUPER MYCKET hon och vi (hon och jag) fick åka hem med instruktioner att väcka henne efter tre timmars sömn och att om hon kräktes igen skulle vi åka in....

Hemma igen efter två på natten, O lika pigg och lika glad, ville inte sova, skulle laga mat till mig och alla dockor. Men tillslut somnade hon, tätt tätt intill mig.
Och allt gick bra.

Det är otäckt med olyckor. Otäckt att vara ensam hemma när det händer, jag blev alldeles matt, skakig och kunde inte riktigt tänka klart. Kände mig skyldig att jag inte förstod hur hårt hon slog. Funderade på att slänga ut hennes nya säng genom fönstret. Det var skönt att ha henne tät intill mig under natten , skönt att höra hennes hjärta slå.
H var nere i skåne, ringde och sms hela tiden för att höra hur allt var....önskade så att han varit hemma, det är enklare när man är två - även om nu allt faktiskt gick jätte bra.

Nä, nu ska jag sova, jag är enormt trött.

Puss, var rädda om er!