Jag har aldrig påstått att jag är en ängel.
Jag är välmedveten om att jag är långt ifrån perfekt,
och att jag gör misstag - ibland stora, ibland mindre stora.
Men för fan, jag är faktiskt en människa.
En helt vanlig människa med kött och blod och en massa känslor.

Jag klev in i ett minfält när jag tog det nya jobbet - hoppade rakt in i ett hav av frustration.
Missnöjda individer som kränker varandra. En chef som är instabil.
Och jag har faktiskt försökt hålla mig passiv ett bra tag men idag kunde jag inte hålla käften.
Och priset är för en människa som inget annat vill än att bli omtyckt - är ganska högt.
Förvisso var min bödlar människor som jag ändå inte vill umgås eller jobba med, men fan vad kalla hatiska blickar kan göra ont. Anledningen till min avrättning var 1) Jag sa ifrån när de behandlade en annan kollega respektlöst - 2) Jag klantade mig, eller snarare det beror på hur man ser det, men enligt dem begick jag det största nästan helt oförlåtliga misstaget man någonsin kunnat göra - och jag är numera en kollega som man inte kan respektera! Min strategi var att lägga mig platt, be om ursäkt - för jag kan faktiskt förstå på ett sätt att de känner sig besvikna- men sanningen är att det handlar egentligen inte om mig.

Men jag fick också en massa tack efteråt, en annars ganska stukad man tackade för att jag ställt mig bakom honom och backat upp. Min chef sa att hon hoppades att jag inte tröttnade utan att jag stod ut - då hon inte vill förlora mig. En annan sa att när hans verksamhet privatiserats vill han anställa mig på stört. En annan kollega sa också att det var bra att jag höjd nivån, och när jag sa att jag tyckte att priset var högt. Sa hon helt enkelt: Vi jobbar inte för att få nya vänner, lyft dig själv högre en dem...

Så på något sätt kom en hel del positiva saker ur det negativa.
Men skakig var jag, tufft var det, men jag överlevde.
Men i längden, så ärligt talat inte fan orkar man ha det så här?

Nu ska jag basta....