vi pratar inte med varandra, utbyter bara artiga fraser och undviker allt det jobbiga.
vi leker struts med varandra, väntar ut den andra och just nu låter jag det bara vara så även om jag vet att det är en helt ohållbar situation i längden.

jag vet, jag vet...men det är faktiskt inte så enkelt. Det är allt annat en enkelt och vi har lilla O också. Världens vackraste lilla O.

På ett sätt är det svårare att vara den som lämnar, än att vara den som blir lämnad. Eller? Den som blir lämnad är det ju synd om, den som lämnar är den dåliga....är jag dålig om jag lämnar?

Är jag en dålig människa? Ger jag upp för lätt?

Jag vill inte sälja huset sådär på en gång, jag vill att vi tar en time out från varandra, lever våra liv, tar hand om O, och tar reda på vilka vi är och vad vi vill med våra liv - kanske inser vi båda att vi älskar varandra och verkligen vill leva tillsammans..eller så gör vi det inte?

Som det är nu mellan oss, så vill jag inte leva...

det är själva fan vad jag skriver mycket, sanningen är ju att jag inte ens har mod att säga dessa saker till honom - en person sa till mig: Du måste nog krossa honom, tyvärr är det så....

Jag vet att ni vet, att det svårast svårast som man kan göra: är att göra illa någon som man bryr sig om, som man älskar och som betyder mycket för än.
Det här handlar inte huruvida jag älskar eller inte, det här handlar om att vi inte hittar ett sätt att fungera tillsammans, vi får det helt enkelt det inte att fungera....vi pratar förbi varandra, har olika mål, olika viljor, ambitioner och synsätt.

Och det tar så oerhört mycket energi, kärleken dör....och det gör djävulskt ont.

Men jag ska klara det här med, jag måste klara det här med och vem vet?
Imorgon kanske jag är kär igen? Pånyttfödd - med en tro om en gemensam framtid.
Vem vet?