Sitter här vid mammas köksbord, har jobbat natt, är trött och sliten.
Höstlöven lyser utanför, bedövande vackert.
Jag har flyttat hem till mamma.
Jag är liten, rädd och ledsen.
Lilla O är kvar med H eftersom jag jobbar helg.

Jag vill inte, orkar inte, kan inte prata om det.
Om jag låtsas riktigt bra och fokuserar på andra saker känns livet ganska bra

Men igår i mörka natten, i fältbussen, passerade vi mitt hem, hjärtat ramlade ut
På vägen och jag ville bara gråta.
Där inne finns mitt liv och här sitter jag.

Samtidigt mitt i allt kaos, för det gör så ont, förbannat ont, inser jag vilken
Modig människa jag har blivit.
Jag tar ansvar för mig – vad som än händer , hur ont det än gör, så tar jag ju faktiskt ansvar för mig själv. Hur många människor gör egentligen det?

Men jag vet att folk dömer och de kan döma djävligt hårt och lite dömer jag mig själv med,
Borde jag inte försöka lite till, borde jag inte åka hem till H och säga att jag ångrar mig,
Borde jag inte ge honom fler chanser, vi har ju trots allt O tillsammans.

Men sanningen är ju den, att det är ju precis det jag gör, jag ger ju oss en ny chans genom det här. Min förhoppning är ju att vi ska hitta tillbaka till varandra.
Att vi ska vakna upp, inse och genuint äkta vilja, leva tillsammans. Med alla våra rätt och fel.

En kollega till mig, under middagen, dömde mig så förbannat hårt min förhoppning är att han inte tänkte på vad han sa. Men han sa att om man skaffat barn så är man skyldiga att hålla ihop oavsett vad. Man måste kämpa, sen lade han till ; Och om man ändå väljer att göra slut och bryta upp, så ska man ge fan i att skaffa fler barn och bilda ny familj.

Satt där och tänkte, du må fan se helt okej ut, men du har ingenting bakom pannbenet.
Blev så djävla arg, dumma människa. Och dig ska jag jobba med?

Han fortsatte med sin tes om att alla människor ger upp så lätt nu förtiden. Visst finns det säkert människor, föräldrar som ger upp lätt, men jag är helt övertygad om att de allra flesta verkligen kämpar och det ganska länge innan de ger upp. Och jag talar av egen erfarenhet.

Alla som känner mig vet att jag kämpar, kämpar och kämpar. Men livet ska väl för fan inte vara en enda lång kamp? Vem blir jag då?

På måndag ska jag ringa till en psykolog, på måndag ska jag söka efter hjälp att hitta tillbaka till mig själv, på måndag börjar mitt nya liv. På måndagen börjar jakten efter mig själv.

Kram E