tänk om jag aldrig kommer lyckas bli med barn igen.
tänk om jag kommer drabbas av missfall igen.
tänk om....

en del av mig vill börja försöka igen, (som när man faller av en häst eller cykeln - det är bara upp och hoppa)
den andra delen av mig är livrädd.
vill inte gå igenom detta igen - rent fysiskt och psykiskt.

läser på internet, hur vissa drabbas om och om igen, det verkar inte vara någon hejd och det är så sorgligt. Vill hoppa in i texten och krama om dem hårt samtidigt som jag förundras över hur det orkar att pröva om och om igen...alla förhoppningar, den enorma längtan..

jag har ju lilla O och H.
jag har ju min lilla familj, vi är ju tre och allt som kommer där efter är så hjärtligt välkommet.

sådana här tankar går igenom mitt huvud.
kommer jag våga?
kommer det gå bra?

en kvinna på familjeliv skrev efter sitt andra missfall, att hon inte trodde att hon skulle våga försöka igen, hon är tydligen inte värd det skrev hon...
så hemskt.

jag är värd det, hoppas jag.
jag är en helt ok människa, långt ifrån perfekt men helt ok. Enligt mig i allafall.

O brukar säga att hon ramlar, mamma jag jamlar säger hon, osså ramlar hon, den här gången är det jag som jamlat - såren syns inte men lik förbannat är jag i behov av plåster, helst med söta bamse på, problemet är att det är så svårt att fästa på själen....

ja, ja.../E