Jag är trött.
Jag orkar ingenting.
Jag är ledsen.
Tänker inte svara i telefon om den ringer
Tänker bara ligga här och vänta tills allt är över.
Det måste vara över snart - jag orkar inte mycket mer.
Ibland är det så svårt att förstå varför man måste gå igenom vissa saker - är jag en sådan hemsk människa? Vad har jag gjort för ont för att jag måste gå igenom detta?
Jag vet att det är dumma helt ologiska tankar men det känns som ett straff, speciellt när det aldrig aldrig går över.
Lilla O vill bara vara med mamma. Hon vet att något är fel och därför vill hon vara jätte nära och jag orkar inte, jag älskar henne sådär super mycket, men just nu orkar jag inte. Och ju mer jag inte orkar ju mer är hon på mig och då brister jag.
När jag brister inser jag hur mycket jag annars håller ihop.
Det blir smått kaotiskt när jag kastar in handduken. H blir på dåligt humör fastän han försöker vara ett stöd så är hans tålamod lika dåligt som mitt. Varför blir det så?
Då känns det som om jag inte har rätt att bryta ihop - utan att jag måste skärpa till mig och det snabbt för annars går vår lilla familj under....(ja, ja så höga tankar kanske jag inte ska ha om mig själv..) men helt klart styr jag vår familjs mående.
Jag vet att det finns de som oroar sig över mig, tack för er omtanke...jag fixar det här med men det tar lite längre tid och just nu behöver jag bara vara lite för mig själv..jag hör av mig när jag känner mig lite starkare.
Kram till er alla.
No comments:
Post a Comment