Idag går en vän till mig igenom något fruktansvärt jobbigt.
Jag önskar så att jag kunde göra något för henne, men jag vet av egen erfarenhet att detta är något som man själv måste genomlida och att det känns så totalt meningslöst och fruktansvärt jobbigt. Jag skickar massa kramar i tankarna, jag vet att du vet det - A.

Ord räcker inte till ibland, det är fruktansvärt frustrerande för mig som jämt vill tala -
men efter mitt missfall så önskar jag att vissa människor hellre bara krama om mig, eller sa det finns inget att säga - fan vad det är synd om dig, istället för att dra upp statistik och fakta om hur vanligt det är...för sanningen är: DET ÄR SKITSAMMA HUR VANLIGT DET ÄR - DET GÖR LIK FÖRBANNAT JÄTTE ONT BÅDE FYSISKT OCH PSYKISKT.

Jag ska dock inte vara för hård, för jag vet att man säger saker i ren välmening, men jag ska dra lärdom av det och försöka att inte göra om andras misstag.
Det är viktigt med insikter om man gör något av dem.

Som sagt, tänker på dig, A och gråter för din skull. Du kommer komma igenom det här med, förr eller senare - men fy fan vad det suger./Kram E