Stum möhippa

jag har tappat rösten.
jo, det är sant - pratkvarnen Eva har tappat rösten och sitter här stum och ser på omvärlden.

så himla trist.
alla som känner mig vet att jag älskar att prata-
jag ÄLSKAR att prata -
om allt och inget.

Stumheten infann sig lämpligt (läs olämpligt) under min väns möhippa - hemma hos mig.
Satt där mitt i ett homeparty, glada människor och bara vill vara delaktig men nops, icke nicke, jag insåg att när jag själv inte kan prata så känner jag mig inte inte delaktig...
Kanske vill en högre makt säga mig ngt - att jag borde knipa käft oftare? Lyssna mer? Att man finns fastän man inte hörs?

Jag förstår poängen men kommer ändå att prata så fort jag bara kan, för det är sååå himla kul.
Insåg att jag inte alls förstår dem som själva väljer att vara tysta, ni vet dem som kan sitta på en fest och bara titta, skratt och så men inte säger ngt....utan bara är tysta.
Hur kul är det på en skala?
Dock är det tur att vi alla är olika. *ler Desto mer utrymme för mig och mina pratkvarnskollegor...

En tjej på möhippan, blev sådär kanon pinsamt full och var och varannan mening som hon sa till mig gick ut på att jag skulle bjuda hem henne eller börja umgås med henne oftare...
- Jag tog lite likör av dig, men jag kommer över någon helg med likör hemifrån mig så kan vi ju umgås....
-Jag känner inte lilla O så bra som jag skulle vilja göra - vi måste börja ses lite oftare...
-Vilken bra trädgård - perfekt för barn - jag kan ta hit mitt barn så kan vi träffas allihopa....
- Jag och X kommer gärna över på middag någon kväll, vi kan ta med mat...
- Skulle vara trevligt att basta någon vardagskväll...

Så här skulle jag velat säga:
OH MY GOD - SHUT UP!
Stackars lilla människa - jag vill inte umgås med dig- super elakt men brutalt sant.
Jag har inte tid, ork, energi eller utrymme i mitt liv för dig - vi är helt olika personer.
Och med det menar jag inte att jag är en bättre människa än dig men jag vill bara inte. umgås med en människa som förvandlar allt man säger till skitsnack, allt man gör eller säger omvandlas till hänt extra och hela omvärlden får en helt förvriden bild av en.....så nej tack mitt liv är bra precis som det är....

Men stum som jag var och även om jag hade kunnat prata så sa jag ingenting, låtsades som om jag inte förstod pikarna även när hon till och med sa Att öh, jag pikar ju dig....
Spela dum tänkte jag, låtsas som ingenting. Skapa inga konflikter.

En dag kommer jag nog skapa en konflikt och hon kommer inte förstå någonting.
Så som när jag påminde henne om alla översittarsaker som hon utsatte mig för när vi var små- som städa mitt rum, håll mig sällskap på toaletten, osv....det kommer hon inte alls ihåg och därför har det aldrig hänt.

Konstigt, men som sagt vi lever i två olika världar, vi är två olika personer..och vi väljer våra egna sanningar.

Kram från en Stum E