känner mig så förvirrad
svårt att tänka klart
ligger här på sängen och hör livet levas bredvid mig
orkar inte gå upp
orkar inte röra mig
orkar ingenting

känner att jag har så mycket jag skulle vilja säga

men jag är så trött på att orden kommer ut fel

eller att mottagaren inte lyssnar

vill fly från mig själv

vill hitta tillbaka till den jag en gång var

vem var jag?

känner mig labil

gråter för allt och inget

känner allt och inget

splittrad

älskar - älskar inte

älskar vem?

orkar inte ens tänka klart tanken

vill inte tänka klart tanken

kan inte tänka en klar tanke

är så gränslöst trött

sååå gränslöst trött

när blir det min tur att få sova

utan sömn kan man bli deprimerad

jag känner mig deprimerad

kanske är jag deprimerad?

vill men orkar inte vara trevlig

grinighet från båda sidorna

jag förstår att parrelationer rasar i bitar

jag förstår de som väljer att ge upp

jag förstår så innerligt

för allt handlar inte om kärlek

jag vill inte ge upp

jag tänker inte ge upp

även om det känns svårt att andas

även om det nu känns så tröstlöst

tänker stilla: imorgon är det en ny dag,

imorgon kanske det blir en bättre dag,

imorgon kanske vi fått sova,

imorgon kanske rösten låter glad när munnen öppnas

för vi älskar ju varandra

massor

ja, jag tänker så

ja, jag hoppas så

ja, jag vill det så gärna

för jag älskar och tror

att någonstans där bakom tröttheten,

grinigheten,

irretationen,

småsinheten,

och bakom klädeshögarna,

damtussarna,

disktrasorna,

obäddade sängarna,

vems tur att ta ut soporna,

osv. så finns vi där - lite kantstötta men dock vi så som vi alltid varit.

det gäller att stå ut

att trampa vatten

att ta djupa andetag

gråta ut

torka tårarna

och kom igen

vi är värda det