håll med mig - du måste hålla med mig...

Sitter där i den bekvämma fotöljen, känner mig tjurig,
vill få med håll om att det jag säger är rätt.

Får inte det - hon är neutral.

H sitter där lugnt mitt emot, flackar som vanligt med blicken när han är osäker.
Det slår mig att hans ögon är verkligen blåa. De är vackra.

Tårarna bränner bakom ögonlocket, känner mig så trött, så uppgiven - men det känns som om varken hon eller han förstår det.

Jag vågar inte lita på att H ska ta tag i sakerna som han lovar, jag vågar inte tro på en förbättring och jag vet inte hur vi ska kunna komma vidare med denna barnsliga tjurighet som råder mellan oss. Öga öga tand för tand. Det är vi.

Men allt är inte dåligt mellan oss, vi har bra stunder, roliga stunder, mysiga stunder - tillsammans stunder. Det är vardagen och dess olika ansvarsområden som vi inte får ihop.
Det går liksom inte. Vi möts inte. Vi kommunicerar inte och när bägge två är trötta och slitna blir missförstånden stora som berg.

Det är knepigt. När man inte är trött så är det lättare att bita ihop och kämpa på men utan energi så bir det lätt så fel.

Vi är inte ensamma om det här - vet inte om det är en tröst eller bara fakta.

När jag sitter där slår det mig att jag vill ha medhåll - jag vill att hon ska titta på mig och ge mig bekräftelse över hur idiotiskt han tänker, att hon ska spänna sina snälla ögon i honom och säga åt honom att hörru du du...nu får du ta och vårda din sambo lite mer.....men som sagt hon sitter där, ler och ställer frågor....Yrkeskadad som jag är känner jag att jag granskar allt hon säger, och sitter där mitt i allt och tänker - men vad fan var det där för fråga? Varför pratar hon om sitt barnbarn mitt i allt?

Japp, det är knepigt.

Samtidigt kan jag känna en stolthet över att vi sitter där, jag ser det inte alls som ett nederlag utan som att vi tar oss på allvar...och bara det är ju stort i sig....

Rom byggdes inte på en dag och inte vårt förhållande heller....

Det var allt för idag.
Over and out