jag önskar så att jag kunde säga att allt börjar kännas bättre.
men det känns som om jag fastnat mitt i,
jag vet inte åt vilket håll jag ska gå.

Det sliter och drar i mig,
pendlar hit och dit,
det gör ont,
det känns ingenting,
det känns jätte mycket,
det känns bra,
för att sedan kännas mindre bra!

Det är som om världen pågår utanför mig,
som om jag ser allt innefrån en gigantisk glasbubbla,
tar inte riktigt till mig allt som händer privat.

Jag ser Dig, H.
Vill öppna upp, men vet inte hur, vet inte om jag kan,
hoppas att jag kan, vill faktiskt kunna -
hoppas du förstår.

Jag vill så gärna vara andra människor till lags,
slits itu känner jag,
går i bitar - tusen och åter tusen.

Jag är så rädd för att andra ska tycka -
om jag stannar kvar eller om jag går.
Förstår ni?

När man är öppen som jag är, bjuder man även intill åsikter,
åsikter kan fastna inuti än och få en oerhörd makt.

Jag vet att det bara är jag som kan leva mitt liv, jag vet att det bara är jag som kan ta mina egna beslut, jag vet att det är jag som måste leva därefter men ändå så väger alla ord tungt.

Så snälla:

Tyck inte illa om mig, jag vill bara leva mitt liv, jag gör faktiskt mitt bästa, jag försöker.
Kanske gör jag inte som ni skulle gjort det,
kanske gör jag fel, kanske gör jag rätt,
argh..varför är det så svårt att vara jag?

Kram E