missfall

så tillhör man de där 30 procent vars graviditet slutar i missfall
en erfarenhet som jag vill vara utan men som jag nu går igenom
jag känner mig tom, ledsen och längtar så efter H som är på väg hem från Skåne
lilla O gungar där ute med hjälp av mormor
solen skiner
allt är som vanligt men ändå inte
ett liv som börjat gro - finns inte längre
alla planer, alla tänk om, alla ..ja vadå?

känner mig lurad
känner mig maktlös

när jag upptäckte blodet på det vita pappret, fylldes jag av kyla
det kändes iskallt glasklart - att jag kan inget göra bara avvakta
men idag på förmiddagen kände jag bara att om det nu inte ska bli ett litet barn, så snälla låt det gå fort...och det gjorde det
smärtsamt men snabbt så låg det bara där
som jag grät, satt där på toalettgolvet och bara lät alla tårar komma

det känns så orättvist
jag vet att jag inte jublade när jag såg att graviditetstestet
var positivt men nu
nu såg jag fram emot det, längtade och planerade
osså slutar det så här

det ska finnas en mening i allt, och det finns säkert en mening i det här med, men jag har bara så fruktansvärt svårt att se det...läste på internet att vid missfall är den vanligaste orsaken att något är fel på fostret -och jag antar att det är en tröst mitt i allt elände

jag vill bara dra mig undan ett tag, vara med H och lilla O, ensam
jag vet att jag kommer ta mig ur det här med
jag är inte den som ger mig, men först ska jag bara gråta skiten ur mig
sen kommer jag igen

/E