Köttbullar och rödvin

....går inte ihop enligt min kära sambo och kanske har han rätt men just idag skiter jag i det.

Satt i bilen på väg hem efter en snurrig dag på IKEA med en trött och trotsig liten O, då allt helt plötsligt kändes så sorgligt.
Regnet smattrade på rutan och det slog mig att jag inte är gravid längre. Lilla räkan bidde inget mer en lilla räkan. Hör hur alla mal på att det måste varit något fel på fostret. Hör hur vanligt det är att man råkar ut för ett missfall men trots all iskall fakta vet alla, förstår alla jag pratar med att ord och fakta är en sak men att faktiskt gå igenom det är en helt annan sak.
Gu som jag ältar, men jag tänker fan inte be om ursäkt, ni som läser har ju ett val att sluta läsa när ni vill...*ler Jag måste få älta känner jag. Om och om igen.

Barnmorskan sa att jag måste låta själen läka innan vi försöker på nytt, annars kanske jag tar med mig oron in i nästa graviditet. Jag skrattade faktiskt när hon sa det och förklarade att missfall eller ej, jag är den oroliga typen...så är det bara och nu, ja nu kommer jag väl vara extra nojig nästa gång. Sånt är livet.

H ser på mig med kärlek i ögonen, pussar och kramar. Han säger att han älskar, han öser komplimanger och jag känner mig älskad. Det känns så fantastikt i allt detta. Vi som haft det tufft relationsmässigt finner varandra i detta elände. Fantastiskt.
Lilla O frågar mig om och om igen om jag är ledsen, mamma lessen säger hon..och tittar på mig.Hon råkade komma in på toaletten då det precis hände och då jag var på gränsen till ett sammanbrott. Hon gick fram till mig, kramade om mig och pussade bort min tårar, hennes lilla hand på min kind. Älskade unge. Vad vore mitt liv utan dig?

Nej nu ska jag umgås med familjen..försöka få O att sova, sippa på ett glas röd vin och glo på tv.
En hyfsad fredagssysselsättning.
/E