Med rinnande tårar skurar jag toaletten

Det kom över mig mitt i energiska toalettrengörande - sorgen alltså.
Med tårarna rinnande, värkande äggstockar, blodet som rann och med en skurborste i handen, så skrubba jag och skrubba fast jag knappt såg något. Jag vill inte sitta still, vill rensa, kasta och få ordning på allt kaos här hemma och kaoset inuti.
H kom in, Men hjärtat sa han och höll om mig medan mina tårar fläcka hans vita t-tröja.
Lilla O plaskandes i vårt temporära badkar. Sen lät han mig vara, lät mig skrubba, sortera, fixa och dona och för det älskar jag honom ännu mer.

Energin är ilskan. Ilska över att bli snuvad på en framtid som jag planerat och för all fysisk smärta för det gör ont, en molnade värk i äggstockorna och blodet som inte slutar rinna. Det är inte mycket men hela tiden en påminnelse om vad som hänt. Kan det inte sluta nu? Ilska över jobbet som jag kunnat få men inte fick.

Jag orkar inte vara den mamma jag vill vara till O just nu. Får dåligt samvete men samtidigt som jag inte heller kan tänka mig åka ifrån henne, då jag älskar den där skruttungen så enormt mycket och då hon är en påminnelse om att jag faktiskt fått ett barn, så orkar jag inte med hennes energi, hennes mammadyrkan vilket innebär att hon helst ska vara med mig, på mig, runt mig, hela tiden med tusen nyfikna livsfrågor som bara gör mig grymt irreterad.

Nu när jag skriver får jag helt plötsligt dåligt samvete över att jag tycker synd om mig själv, det finns faktiskt dem som har det värre, mycket värre och här sitter jag och ältar....suck och stön...man ska inte jämföra sig med andra, man ska låta sig själv vara som man är..mitt liv är mitt liv, min sorg är min sorg, min glädje är min glädje osv. jag vet allt det där men...ändå det finns ju faktiskt dem som har det värre...Men jag har ju ansvar för mig och mitt mående och skiten måste ju ut och ut kommer den förr eller senare.

Mitt i allt det här jobbiga, får jag omtänksamma sms, små hälsningar och ömhet.
Och jag tänker tyst för mig själv, fan vilka goa vänner jag har. Vilken tur jag har, 31 år gammal med ett gult hus med vita knutar, rosor som slagit ut, en frisk unge, en karl som inte har tummen mitt i handen och min familj och alla mina vänner.
Livet är ganska bra trots allt. Gravid eller inte. Jobb eller inte.

När en dörr stängs, öppnas alltid en annan.
Det ska bli spännande och se vilken som öppnas för mig...
Kram!

I