Stora gråtardagen

Idag gråter jag - sådär massor, hela tiden, tårarna faller, snoret rinner och ögonen svider.
Jag gråter över att det är så svårt att få vardagen att gå ihop,
jag gråter för att jag inte fått sova på flera nätter,
jag gråter för att allt känns lite övermäktigt - lycklig och livrädd på en och samma gång
jag gråter för att H inte verkar må bra,
jag gråter för att jag inte räcker till, för att mitt tålamod brister,
jag gråter för såriga bröstvårtor, eftervärkar och blodet som aldrig slutar rinna...för att jag inte ens kan steka ett par hamburgare utan att bränna vid dem.
Jag gråter för att jag orkar inte ens ta tag i saker och ting eller för att jag inte kan vara det stöd som jag vill vara till H.
Jag gråter för att H inte kan vara något stöd för mig-just nu.
Jag gråter för allt som hände förra veckan, rädslan då de gick ut med Wilmer, alla sladdar, blodprover och så....det var faktiskt himla läskigt.

Ja, jag gråter.