Jag är lite labil just nu, allt känns så enormt mycket och det är svårt att värja sig.
Mitt i alltihop har vi Hs moster på besök, en 79 årig dalkulla med ett stort men trött hjärta, som vill så mycket men som inte längre har orken.
Vi kom överens om att hon skulle stanna tills på lördag - vi: jag och H, men så igår förstod jag att H inte alls sagt det till henne- hon planerade att stanna tills nästa torsdag.
Jag blev gråtfärdig, nästan hysterisk - kände spontant: Jag vill inte, vill inte, vill inte....
Sa till H att det fick han prata med henne om, senast söndag ska hon hem..6 dgr med oss i babybubblan räcker...Hs svar: Men då blir hon ju ledsen.
Men jag då- ville jag skrika- Jag blir också ledsen.

H pratade aldrig med sin moster, men hon och jag kom in på det och när hon frågade vad jag och hon skulle hitta på nästa vecka, svarade jag ärligt att jag hade planerat att bara vara och träffa mina vänner...Hon sa då först att hon skulle sitta hemma här och vänta...sedan ändra hon sig och bokad om biljetten till söndag.
Och man kan ju tro att jag skulle jubla av glädje över det beskedet - men jag kände mig bara hemsk - ego Eva - självupptagna människa som inte kan unna en 79 årig kvinna att umgås med sin syskonson och hans barn......

Men jag längtar så till måndag, till att H åker till jobbet och lilla O till dagis...
Jag längtar så att få ligga och titta på lilla W, verkligen titta på honom, njuta av tystnaden och bara få vara en stund ensam med mitt andra mirakel.
Jag längtar efter att få visa upp lilla W och prata med mina vänner, få höra varma och kloka ord och känna omtanke.
Jag längtar efter att hämta O på dagis, att H kommer hem på middag och vi får vara en familj med en vardag....utan någon annan här.

Jag tycker att det har varit svårt relationsmässigt denna gång, svårt att bara få vara, att andas och att stanna upp...men ändå känner jag mig småsint och hemsk, som inte unnar henne att stanna.
Sådan är jag.

W har gått upp med rasande fart, väger nu 4270 gram, äter så att han sätter bröstmjölken i halsen, är så grymt söt.
Stora syster är omöjligt mer labil än jag, hon gråter för ingenting, vill sitta i bebisstol, om jag ska amma lillebror så vill hon absolut sitta i knät precis då, hon tjyvnyps, och vill gärna bära honom...
Det är en balansgång. Jobbigast är att se henne så himla ledsen.

Nu ska jag sova, sömn botar inte allt men det hjälper en hel del.
Natti!