Tro

Gammal vän på besök.
Kändes som om det var igår som vi träffades - skillnaden är dock att det numera finns 4 barn (hennes tre och min lilla O).

Vi försökte prata,(och då menar jag inte försökte i den meningen att vi inte hade ngt att säga - för vi har massor att säga - men i den meningen att vi var i samma rum som fyra barn under 4 år.) det gick faktiskt bra och jag kände att jag saknade henne.
Hon är en härlig människa med båda fötterna på jorden och framför allt så kan jag vara mig själv med henne sådär helt och hållet.

Hon är kristen, och då menar jag äkta kristen så som jag anser att man ska vara - inte dömande, inte nedlåtande, inte perfekt utan bara en vanlig människa som tror på Gud.
Så skulle jag vilja vara jag med.

Troende. Och trygg i det.

Men jag finner liksom ingen ro i min egna tro, det känns som om jag inte hinner tänka klart...vill jag tro eller vill jag inte?

Att jag tror - det vet jag att jag gör - men hur jag tror och på vem och varför jag tror - det har jag inte den blekaste aning om.

Finns Gud? Eller heter han Allah, eller Budda? Eller Jehova`?

Jag önskar så att jag kunde tro med hela hjärtat, för jag tror att det är tryggt att tro. Skönt. Lite enklare ibland då det blåser snålt, att ha någon att hålla i handen.

Och jag ber ibland och det känns bra - lite fånigt men helt okej.
När jag var liten kom pappa in med blockflöjten och spelade gud som haver barnen kär för oss innan vi somnade.
Fånigt men härligt tryggt.

Den känslan vill jag förmedla till lilla O.

Puss och kram E.