ligger här i sängen,
lyssnar till ljud -orkar inte röra mig
känner mig så fysiskt slut.
igår kväll började jag kräkas,slutade någon gång vid tre i natt.
bläigt.
blek,varm,magen värker,törstig -orkar inte hämta vatten.
får nojiga tankar, tänk om det lilla livet mig inom mig, inte lever?
hade tid hos min gynekolog idag för att göra ett ultraljud, hade velat se det lilla fröet,
de små hjärtslagen, men jag fick avboka tiden.
känner mig jätteledsen över det.
och nu ska min gynekolog resa bort i tre veckor.
jag vet att ett vul bara hade visat att mitt lilla frö levde just där och då
jag vet det,
men jag hade behövt se det.
för fastän jag inte försöker oroa mig, vara rädd, så är jag just det.
orolig och rädd.
vill inte prata om det så mycket, vill inte vara till besvär.
men allt jag kan tänka på är det lilla blodiga fostret som låg på det vita toalettpappret.
jag har faktiskt förlorat ett liv, och det gjorde så ont.
psyiskt och fysiskt.
jag har knappt tillåtit mig tänka på det,
ocg jag vet att jag bara kan vänta nu, avvakta och vänta.
jag har ingen kontroll över det här,
jag kan bara vara rädd om mig själv, vila och försöka äta rätt.
om det är meningen så är det meningen.
skulle det skita sig,
skulle jag gå i bitar
tusen och åter tusen
vem samlar ihop mig?
Antar att livet gör det, vardagen och dess måsten,....
jag hoppas så att det ska gå bra
hoppas
hoppas
/E
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Käraste du. Förstår dig alltför väl. Den oro du känner. Men jag har tro, stor tro, på att det kommer att gå bra! Det enda du kan göra är precis det du säger. Att ta hand om dig och också att försöka att inte oroa dig. Fastän det är svårt. Ta en dag i taget. Kramar i massor. /A.
jag förstod inte att du var, är så orolig som du beskriver i din blogg, jag förstod inte det när vi pratades vid i telefon, jag kunde nog inte läsa av hur du egentligen mådde.
Förlåt i så fall, nu förstår jag att det kanske du är oroligare och mår sämre än vad du vill ge sken av. Men E, för mig får du gärna vara den du är, må som du gör, det är helt ok och helt normalt. Nu känner jag mig bara rätt dum och....okänslig?
Kram kram, ta hand om dig nu, håller tummarna för dig, och hoppas det kommer gå bra.
Vännen, jag skall inte säga att jag förstår - eftersom jag själv inte har varit med om det men däremot så vet jag hur det är att hålla något jobbigt inom sig. Tillåt dig själv att vara skör en stund, det är helt ok att vara det. Och släpp ut lite av det som finns inom dig.. Ta hand om dig och kram på dig vännen./S
Post a Comment