Dagen efter

Jag överlevde, och stundvis, nej, fel nästan hela tiden hade jag trevligt.
De hade ordnat det så fint - julmat, julgran, ljus, små stjärnor på bordsduken osså tomten.
Tomten som traumatiserade lilla O.
Hon blev så rädd att hon skakade, hon vägrade se på tomten, ville inte ha paket och nästan hyperventilerade ett tag. Vadan denna tomteskräck?
Det blev inte bättre av att hon sedan fick se Jens i fullmuddering hemgången från grannarna - hon var på undervåningen med de andra barnen och hon skrek - gallskrek: Mamma om och om igen men jag fortstod inte ens att det var hon - rösten var en helt annan.
Sedan vägrade hon leka, hon vill bara vara i famnen, helst innanför min hud - hon ville inte äta godis, ingen glass- utan bad om att få gå och sova....med mig såklart osså pappa på andra sidan.
Hon klappade på oss, låg tätt tätt intill oss både och direkt om vi rörde oss vaknade hon panikartat...stackars barn. Stackars stackars O.
Jag skäms lite, men hur kunde jag veta?

Fick höra av en "vänlig själ" att det såg ut som om jag var med barn.
Så här lät den konversationen:
Åh, säg inte att du ska ha barn?
Jag: Nej..jag är inte med barn..
Jaha, det ser ut så...osså fortsätter den vänliga människan: Vadå ska du och H inte ha fler barn? Nä, just det du kanske inte kan få fler barn...det får du ju inse...
Jag blev så ledsen. Jätte ledsen. Sådär obeskrivligt. Vad svarar man?
Jag blev tyst, får då höra : Vadå blir du stött? Får jag inte säga som jag tycker eller?
Svarar då extremt vuxet (borde sagt dra åt helvete) men säger: Jag tycker inte det här är det lämpligaste tillfället att prata om sådan här saker...

Nej, jag kanske inte kan få fler barn - vem vet?
Jag kanske inte kan få fler barn.

Jag vet att jag är dum och ologisk när jag tänker sådana tankar: för vi har ju inte ens försökt efter förra gången. Men jag är som en svamp suger i mig alla dumheter och blir så sorgsen.

På vägen hem i natten ( jag kör) pratar H och jag. Om hur andra vuxna i vår närhet förstör för oss, hur de lägger sig, gör bort sig och skapar ont i maget känslan hos oss båda.
Det var ett bra samtal, känner mig ännu mer nära H.
Vi finner varandra, fattar varandras händer och visar att vi finns där.
Speciellt H, han finns där, han lyssnar, försöker och står bredvid med sin hand i min.
En underbar känsla.

Saker som fick mig att skratta (med hjärtat och magen)
Lilla O fick en present som var tillför en 6 månader + en aktivtetsleksak till barnvagnen för bebisar svärfar tyckte att den såg super avancerad ut! - badbollar för 12 mån + och en förvisso super bra grej men det roliga var att han inte ens visste det själv - en killdocka! Han trodde det var en tjej!- (Jag diggar min svärfar skarpt men köpa julklapper eller presenter är inte han starkaste sida och kvitton är inte heller hans starkaste sida)

Att skratta är underbart!
Själv fick jag en skärbräda i ek - super fin.

Nu ska vi fortsätta julfirandet, ny dag, fler klappar och en massa kärlek.
Puss E