Känner en enorm glädje över allt jag får vara med om.
Över mina arbetskamrater som skapar arbetslust.
Över att se min familj komma gående på gatan och att få känna en tillhörighet.
Över att jag fick världens godaste fetaost och tonfiskssallad till lunch.
Över att nytt liv kan börja spira.
Över vänner som frågar hur man mår och som glädjs när man är glad och som stöttar när man är låg.

GLÄDJE.
GLITTER.
HOPP.

Man måste stanna upp, ta ett djupt andetag och tänka till lite ibland.
Tröttheten försvinner inte, inte heller ont i halsen, längtan efter bättre ekonomi, slippa vardagstjafs, osv. men det finns så mycket mer i det lilla och i det stora.

Jag är STOLT över mig själv - mäkta stolt att jag står upp för den jag är och det jag vill. Ok, livet blir inte smärtfritt då utan ganska stormigt och turbulent men jag vägrar anpassa mig bara för lugnets skull.

I många förhållanden så är det en part som anpassar sig, för att det blir lugnare så, i mitt förhållande vägrar vi båda anpassa oss eller så kanske jag inte ska uttrycka mig, vi anpassar oss fast långsamt dock inte utan strid.

Kanske är det helt fel, stackars lilla O kanske blir helt miljöstörd men sanningen är ju att vi grälar inte hela tiden - vi lever också, skrattar, älskar, busar, osv. och hon lever ju även i den miljön och all den kärleken och glädjen sipprar ju över henne med.

Livet är ju så - vi måste ju ge henne det vi är - fast visst kan man tänka på när, hur och var man säger saker och ting...men i slutenden tror jag ändå att vi bara kan vara dem vi är och det kan vara förbannat gott nog.

Puss och glädj er över något idag.
/E