Vilse i pannkakan...

..precis så känner jag mig...

Det har varit en låååånnng dag och en låååång natt innan dagen började med liten febrig och hostig O. Sjuk och mammakär med en mamma som precis börjat fått erfara hur det är att kombinera yrkesliv med familjeliv.

Pappa och mamma diskussion - trött pappa som inte orkar svara, superstressad mamma som måste iväg - vems jobb är viktigast idag?

Mormor rycker in. Underbara goa mormor.

Vidarutbildning på jobbet, måste vara alärt, möte med styrgruppen på projektet - går därifrån omotiverad, tappade lusten någonstans under samtalets gång....vad håller jag på med?

Saknar känslan av att tillhöra något, får hela tiden höra att glöm inte att det här är tillfälligt, glöm inte att projektet är slut, när kan du flytta från stockholmsvägen det finns faktiskt andra som vill ha ditt rum - jag ler men känner hur jag tycker att det suger.

Det är såååå VIKTIGT det jag gör, säger dem till mig, Du är så DUKTIG men ha inte för höga ambitioner, glöm inte att det här varar absolut inte för alltid...
VINGKLIPP MIG INTE! JAG PALLAR INTE DET!

Måste ta ny tag, hitta ny luft att andas, jag ska fixa det här utan den sociala tillhörigheten.
Varför känns det som om jag är helt fel?

Otäck känsla.
Olustig känsla.
Osann känsla

Behöver höra O-låten NU!

Kommer hem försent, mormor ler ändå tålmodigt, O glad att se mamma - en mamma som behöver andas och inte alls vill läsa saga, laga mat och torka snorig näsa - som inte alls vill diskutera med sambo om vems jobb som är viktigast imorgon...

Någon som har lite glädje över?
Skicka gärna över lite, kan behövas här!

Nåväl, det är en ny dag imorgon också.
Kram E.