Adjö till mina drömmar

Precis som nästan alla andra tjejer i denna värld, så har jag drömt om att få gifta mig.
Att någon man skulle älska mig så mycket att han trädde en ring på fingret och sa ja till att leva med hela paket : Mig!

Jag drömde om klänningen, skissade och letade i tidningar..jag tittade på inbjudningskort..
Jag drömde om altargången, min hand på pappas arm, alla blickar på mig, ringen...prästens "Tager Du..."

Jag drömde om vilka som skulle komma, om pappas tal, om en gemytlig stämning, glada ansikten, glas som skålade, tal, skratt, kärlek.

Och nu sitter jag här 31 år gammal och inser att det blir inget annat än drömmar.
Och jag känner mig faktiskt lite ledsen.

Barnsligt kan tyckas men sanningen är faktiskt att jag är jätte ledsen.

Jag vill så gärna ha HELA drömmen.
Men vad göra, när den man lever tillsammans visst vill gifta sig, men inte alls så som man själv tänkt. Kastar man in handduken och kapitulerar helt och går med på allt han vill eller tjurar man och säger då kan det kvitta...eller hittar man en lösning som passar oss båda?
Vi vill ju så olika.

Jag vet faktiskt inte hur, har sådan lust att bara skita i allt, vara lite martyr och gråta.
Så härligt primitiv är jag.

Nä, jag får väl helt enkelt vara lite ledsen, tycka att det är sorgligt, gråta en skvätt och sedan vinka farväl till mina drömmar för att sedan skapa nya gemensamma sådan.

Det är bara inte så enkelt.